Narration i situationskomedin. Everybody Loves Raymond

Abstract

I uppsatsen analyserar jag en framgångsrik och traditionellsituationskomedi utifrån hur den är berättad, dess narration.Min frågeställning är: På vilket sätt är sitcomen Everybody LovesRaymond (1996-2005) uppbyggd för att appellera till tittare?Jag är intresserad av att finna ut Raymonds appellationskraft,men är försiktig med att påstå att det går att förklara dennakraft utifrån programmets uppbyggnad. I uppsatsen prövar jagfrämst att ge en rik och upplysande beskrivning av programmet,genom att dels ge en historisk bakgrund för socialrealistiskasitcoms, och dels analysera tre episoder av Raymond utifrån ettflertal olika utgångspunkter - konflikter, grundstruktur,narrativa och komiska strategier. Jag skriver också om Raymondsom en produkt av tv-mediet, och analyserar episodernasmakro- och mikrostrukturer - utifrån Christian Metzstorsyntagmer och utifrån en jämförelse med klassiskkontinuitetsredigering. Raymond är ett populärkulturellt tv-program, och är uppbyggd enligt typiska modeller försitcomstruktur. Därigenom har den också mycket gemensamtmed klassisk Hollywoodfilm. Raymond har en enkel uppbyggnadmed en enkel plottlinje till skillnad från många andra sitcoms tvåeller flera. Utmärkande för Raymond och sitcomstrukturgenerellt är det såkallade rituella misstaget som huvudpersonengör, när hennes felriktade ansträngningar slår tillbaka på hennesjälv. Raymond är en rikt berättad historia med konflikter påflera nivåer: inom och mellan karaktärerna, mellan karaktärernaoch samhällets normer, och i förhållande till Gud eller en störrekraft - såkallade kosmiska konflikter. Något som ocksåkännetecknar Raymond är kombinationen av dramatiskaögonblick och komik. Det dramatiska fungerar som enuppbyggning inför det komiska - och gör det ännu roligare. IRaymond är karaktärerna och relationerna dem emellan särskiltväl utarbetade, vilket är grunden för komiken och förmodligentill att tittaren återvänder. Uppsatsen har jag skrivit som en följdav mitt intresse för att undersöka populärkulturens appellkraft.Jag menar att Raymond har så hög kvalitet att den förtjänar ennärstudie, men eftersom Raymond är så pass traditionell i sinuppbyggnad kan man också läsa uppsatsen som en introduktiontill sitcomgenren i stort.